Mowditate
När du mediterar kommer dina tankar så småningom att vandra. Det har vi redan behandlat mer än tillräckligt. Det blir intressant i ögonblicket då du märker: Jag var nyss förlorad i tankar.
Vi kan göra mer än att tänka. Vi kan också märka att vi tänker. Denna förmåga kallas metamedvetenhet.1
Vårt eget tänkande kan därför självt bli ett objekt för medveten uppmärksamhet.
En tanke är inget faktum
Tankar känns ofta omedelbart sanna. Men en tanke är först och främst en mental händelse. Den kan vara rätt eller fel, hjälpsam eller meningslös.
Meditation kan träna oss i att märka denna skillnad mer medvetet. Inom psykologin kallas detta bland annat decentrering: ”Så är det” kan först bli ”Jag har tanken att det är så.”1
Vem är det egentligen som iakttar?
Detta för meditation i kontakt med en gammal filosofisk fråga: Vad är egentligen detta ”jag” som kan iaktta sina egna tankar?
Ur ett neurovetenskapligt perspektiv finns ingen enskild plats i hjärnan där ett fast jag finns. Vår jagkänsla uppstår ur samspelet mellan olika processer som minnen, kroppsmedvetenhet, känslor och uppmärksamhet.2
Det bevisar ingen buddhistisk filosofi. Men det gör frågan om hur självklar och oföränderlig vår känsla av ett ”jag” egentligen är ganska intressant.
Vi ser inte världen som en kamera
Vår perception är inte heller en objektiv inspelning av världen. Hjärnan kombinerar sinnesintryck med erfarenheter, minnen och förväntningar.
Ett ljud under meditation kan göra detta synligt: Först finns ett ljud. Sedan ”den där irriterande bilen”. Strax därefter kommer irritationen över att den stör meditationen, eller ilska mot dig själv för att du låter dig störas. Ett ljud har blivit en hel berättelse. Detta händer ständigt i vardagen utan att vi ägnar det ens en enda medveten tanke.
Meditation kan ge dig tillfälle att iaktta sådana processer närmare. Poängen är därför inte att tänka mindre, utan att mer medvetet märka att du tänker och vad som uppstår ur tankarna.